HISTORISK BAKGRUND 

Färgstoff eller pigment (från latinets

pigmentum som betyder färg) hämtades

från första början ur jord och stenmaterial

samt från växt och djurdelar, dessa krossades

och pulvriserades.

Som bindemedel till dessa pigment användes

t.ex. saliv, fett, ägg m.m.

Under 1700-talets mitt framställdes det nya

syntetiska pigment t.ex. Berlinerblått, 1797

upptäcktes grundämnet krom som verkligen blev

populärt inom färgtillverkningen krom bidrog

till effektfulla starka färger.

Pigment med bly i har tillverkats genom kemisk

process sedan antiken men är idag sällsynt

p.g.a sin giftighet.

Äkta jordpigment används än i dag i t.ex.

konstnärsfärger och i kulturhistoriska miljöer.

De äldsta kända marmoreringarna är från

Pompeji daterade till 79 e.kr.

Den svenska marmoreringskonsten storhetstid

var under barocken och prydde främst väggar

i kyrkor men senare även slott och herresäten.

På 1800-talet blev det allt vanligare på flera håll.

I 1600-talets Sverige försökte man anknyta till de

rådande internationella stilidealen genom att

ådringsmåla och imitera de vackra ädelträ som

man så sällan hade tillgång till.

Under denna period förekom tekniken främst

i slott, herresäten och stormannagårdar

Fram till 1700-talet ådringsmålades det hos de

allra rikaste men senare spred sig denna

målningsteknik till allmogen och utvecklades i

en mängd metoder i laserade färger med t.ex.

svagdricka som bindemedel, för att göra mönster

användes bla. trasor, träbitar, fingrarna m.m.

Tekniken ses ofta på gamla skåp och kistor.

Kring 1860 infördes det till Sverige helt nya

material och kunskaper från Frankrike

och man började arbeta med tunnlaserande

oljefärger med avancerade special penslar

som förbättrade tekniken att imitera betydligt.

Under sent 1800-tal var imitationsmålning av

trä & sten mycket vanlig i storstädernas offentliga

byggnader och hyreshus.